Hela påsken blev kaos hos oss. Fredagen så fick Zmilla ett ep-anfall när vi var ute och lekte med de andra hundarna. Zmilla sprang med i den takt som hon brukar springa och härja dvs inte så snabbt. Zmilla brukade mest stå och skälla istället. Plötsligt så säckade hon ihop och blev stel samtidigt som ryggen och huvudet spasmade bakåt. Slemhinnorna blev bleka, gråvita. Vi lade henne fort på en jacka medans jag pratade lugnt med henne samtidigt som jag smekte henne. Så småningom började hon komma tillbaka litet men ville inte röra på vare sig fram- eller bakben. Petter körde fram volvon och medans han satte in hundarna så lyfte jag in Zmilla i baksätet och satte mig där med henne. Hela vägen till Gammelstads Djursjukhus så pratade och smekte jag henne. Hon började komma tillbaka mer och mer. Hon försökte räta upp sig till liggande ibland.
Efter vägen så blev vi stoppade i måttsund av trafikpolisen eftersom vi kört lite för fort. Fliza och Exit som satt längst bak började skälla men jag röt åt dem att hålla tyst. Poliserna såg att Zmilla inte reagerade där hon låg hos mig i baksätet. Vi sade som det var att vi är på väg akut till Djursjukhuset i Gammelstad och att Zmilla är knappt kontaktbar. Då tystnade poliserna i 2 sekunder och sade sedan: "-Åk då!!". Det var verkligen poliser med hjärta och sunt förnuft.
Väl till Gammelstad så kollade de hjärta och andning samt tog blodprov på väldigt trött Zmilla. Sedan fick vi lägga in henne. De lade henne i syrgasbur eftersom hon hade dålig syretillförsel.
När veterinären ringde senare på kvällen så berättade hon att Zmilla fått ligga i syrgasburen i ca 20 minuter. Då hade hon börjar få tillbaka färgen och de kunde ta henne till röntgen för att kontrollera hjärta och lungor. Ingen vätska och ingen förstoring som tur var.
Dagen efter, lördag, så ringde de mitt på dagen och berättade att Zmilla var pigg och glad så vi skulle få hämta hem henne när vi ville. Och det gjorde vi omedelbart. När vi kom dit så uppfattade vi Zmilla som tjock över bröstkorgen vilket hon inte brukar vara. Vi fick magen också kontrollerad via röntgen men inga konstigheter syntes så vi kunde åka hem.
Väl hemma så blev det mycket kel och så fick hon öppna sitt påskägg som vi stoppat hundtugg och lite annat gott i. Hon var så lycklig! Att öppna paket och samtidigt äta godis var bland det roligaste hon visste.
Söndag så åkte jag till klubben en sväng för att träna Exit och Fliza. På vägen hem så ringde Petter och berättade att Zmilla fick ett nytt ep-anfall när de var ute så han hade burit in henne och satt och pratade och strök henne. Hon hade även bajsat på sig (vilket gav mig en varningssignal om utgången). Jag har aldrig kört så fort hem någonsin (samtidigt som jag ringde jouren i Gammelstad)!! När jag kom hem och innanför dörren så skyndade jag mig in i gästrummet där Petter lagt Zmilla på hennes favoritbädd. Petter satt och strök på Zmilla och pratade lugnande med henne. Hon var i ett spasm just då och ögonen såg konstiga ut på henne. Han berättade att hon hade börjat slappna av ett tag men sedan stelnat till igen. Medans jag bar ut henne så stoppade Petter in de andra hundarna i både Caddyn och i Volvon. Sedan började vi rulla mot Gammelstad. Ca 300 meter från det vi svängt ut på landsvägen så tog Zmilla sina tre sista djupa andetag i min famn och så var hon borta.
Min första schäfer och den bästa schäfer jag någonsin har kunnat få var borta. Bara kroppen kvar. Jag som aldrig skulle ha en schäfer fick en schäfer som var som klippt och skuren för mig. Zmilla invigde mig i en massa nya sporter och aktiviteter, hon lärde mig så oerhört mycket genom sin vilja att arbeta och att tacka ja till allt jag erbjöd och presenterade för henne. Vi har haft så många äventyr tillsammans och hon gav mig två fina kullar. Hon var även Brunos barndomskamrat. De två var radarpar när de var yngre.
Nu är det så tomt! Även om Zmilla inte tog så stor plats i familjen/flocken så lämnade hon ett enormt tomrum efter sig. Alla rutiner kring henne, hennes bädd, tjatet på henne att komma på promenaderna (hon stannade alltid och skulle undersöka/äta på något), skällandet ute när de andra lekte, grävandet och rullandet i snön, badandet på sommaren, tiggandet av citrusfrukter och äpple som hon älskade mer än korv, pussarna på morgonen när man vaknade, inget "vart ska du vara Zmilla" när de ska få mat. Nu är bädden tom, hennes koppel hänger fortfarande på hennes bur i bilen, hennes back-on-tracktäcke hänger i hallen, hennes matskål står kvar ovanför vedspisen, ingen som tigger citrusfrukter och äpple och ingen som står mitt i köket istället för i rummet bredvid när de ska få mat. Jag kommer inte att nämnas ta bort hennes saker på evigheter.
Det är tungt. Oerhört tungt! Jag saknar henne så obeskrivligt mycket och det kommer att ta tid innan smärtan, saknaden och sorgen lättar. Känslorna kommer i vågor. Första natten var så oerhört kämpig och jag grät nästan hela tiden. Hela veckan efteråt så var jag helt slut i både kroppen och hjärnan - tom.
Älskade bästa goaste finaste underbaraste Zmilla! Tack för de nästan 12 år som du gav mig. Jag saknar dig så smärtsamt mycket men nu är du fri från fistlar, ålderskrämpor och diskbråck/spondylos och du får springa runt och skälla på andra sidan regnbågsbron med dina två flickor Fuzka och Faza samt med Rocky och Abbot.
Miss you like crazy! Men tids nog så ses vi igen och då ska vi aldrig någonsin skiljas min älskade vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar